Jädrar så spännande det är att läsa era kommentarer på inlägget on konflikträdsla (läs här!). Det var så många intressanta tankar så vi fortsätter tråden lite till. Ni var flera som påpekade att det inte behöver vara dåligt att bemöta en otrevlig person på ett trevligt sätt och att man kan ha i åtanke att personen som är otrevlig/beter sig illa kanske har ett bagage som gör att hen är otrevlig och att man inte vet vad hen har varit med om. Absolut! Så är det ju verkligen. Och ibland kan man verkligen ha det i åtanke och visa hänsyn och låta det vara. Samtidigt så tänker jag att den som är otrevlig också måste ta ansvar för sitt eget beteende - även om den har haft det jobbigt, mår dåligt, har en tung dag etc. Är det verkligen okej att frånsäga sig allt ansvar för sitt dåliga beteende pga. det ovan nämnda? Isåfall så kan ju alla börja bete sig illa, vara otrevliga etc och sluta anstränga sig, med hänvisningen att jag mår dåligt så jag får bete mig såhär? En annan grej som jag vill förtydliga är jag inte är otrevlig tillbaka när någon är otrevlig (skulle ha använt ett annat ord där), utan att jag speglar personen och helt enkelt är mer rak, tydlig, tar bort det fluffiga och glada som annars hade varit där. Överlag så upplever jag att det är en bra grej att ha med sig - att spegla en persons beteende. Fick också den här kommentaren: "Om du verkligen har bestämt dig för att du vill säga ifrån mer, så kanske det hjälper att fundera över dina värderingar. Tycker du verkligen att det är bra att bita ifrån om någon kör över dig? Eller tycker du nånstans att det är lite fint att bli illa behandlad, att du är en mer god person då? Jag tänker att om man verkligen tycker man gör rätt, så är det inte så svårt att agera." Jag är inte säker på att jag tolkar det rätt, så utveckla gärna om jag har missförstått något, men som svar på funderingarna i kommentaren. Ja, jag tycker verkligen att det är bra och viktigt att bita ifrån och sätta gränser när någon kör över en. Det är något av det viktigaste vi kan göra, samtidigt som det är enormt svårt för många. Jag har lärt mig att sätta gränser först i vuxen ålder och bristen på att kunna göra det tidigare har gett mycket ohälsa och dåligt mående. Jag tycker inte att det på något sätt är fint att bli illa behandlad, eller att det skulle göra en till en bättre person? Förstår inte riktigt den kopplingen. Tänker snarare att bli illa behandlad, utsatt, kränkt osv anses vara svagt vårt samhälle. Att man ser ner på människor som "inte klarar mer" eller som "är lätta att köra över" (obs, generaliserar) - vilket såklart är fruktansvärt. Hur resonerar ni kring detta?
