Jag sitter på tåget mot Hedemora för att hämta min dotter hos mormor och morfar. Känslan inuti kan bara beskrivas som lättnad. Den här sommaren blev mer än vad jag ens kunde försöka föreställa mig. Pratade med en kvinna i maj som sa "du kommer att känna dig som annan person i september", med annan person menade hon att jag kommer ha landat på riktigt och det är bara att ge henne rätt. Det är verkligen det som händer inuti. Som pågått länge. Skavet och känslan av att ömsa skinn tidigare i våras. Allt jag bearbetat och jobbat med själv och med andra. Har många gånger trott att jag varit färdig med bearbetningen av skilsmässan. Nu vet jag att det behövts fram till nu. Det är så många olika aspekter av att gå igenom något sådant som krävt sin tid. Det är framförallt det jag känner nu, att livet leder mig in i en ny fas på riktigt. Sa till mina vänner att jag märker hur jag manifesterar det på flera sätt, bland annat genom att ändra om en del hemma och då slog det mig att jag alltid gjort så, i hela mitt liv. Alltid manifesterat, men inte fattat att det är vad jag gjort. Från att jag var liten och ständigt möblerade om i mitt rum, till tatueringen jag gjorde efter den psykiska misshandeln i USA. Till hur jag så många gånger träffat någon som gått igenom något tufft och lyssnat intensivt och på vägen hem nästan ramlat av cykeln för att jag behövt skaka ur den energin från mitt system, för att den inte är min att bära hem. Smått som stort. När jag sade det, och berättade om hur jag manifesterar och alltid gjort landade en bit till. Som jag grät. Hela mitt vuxna liv har handlat om att söka mig själv. Vem jag är, hitta tillbaka till det jag tappade längs vägen. Jag hittar mer och mer och det går inte med ord att beskriva hur det känns. Igår landade en trollslända på min arm, satt kvar länge, sedan på min sko flera vändor för att slutligen landa på min kind. I tisdags kväll mötte jag en älg för första gången i livet. I onsdags var det två år sedan skilsmässan blev ett faktum. Oklart om något av det här makes sense för någon annan. Det jag försöker säga är att jag är så djupt tacksam. För de senaste två åren. För de senaste veckorna. För sommaren. För allt som pågår inuti. För allt jag lär mig. För att livet guidar. För vetskapen om att vara i kontakt är helt avgörande för mig. För allt som varit. För allt jag lärde mig i min förra relation. För allt som är, har varit och väntar. Livet är fullt av så mycket när man hittar tilliten. Jag brukar säga att förhållningssätt är något som på riktigt påverkar vårat välmående. Det är sant, men något som är ännu djupare och viktigare är att hitta ens egen väg till tillit. Tillit släpper kontroll och försök att styra. Som låter en bli guidad. Vet att när jag hör impuls, känsla, intuition och ord som kommer till mig, istället för att bestämma allt i skallen, så är jag i kontakt. Det är helt avgörande för hur jag mår, känner mig, förhåller mig och rör mig framåt. Att våga luta sig tillbaka och veta att informationen och tecknen leder en vidare, hela tiden. I allt från att lyssna på ens behov och sin kropp, till hur man tar beslut, att våga lyssna när något inte känns bra och att våga släpa lös sig själv för spontana impulser som får en att känna livet i sig. Jäsiken ja. Det här blev långt och kanske osammanhängande. Som så många gånger förr: Det blev ord från hjärtat, rakt ut. Berätta gärna, vad väcker detta i er? Tack till dig som orkade läsa hela vägen hit. Kram!
