Hittade en text från 2021. Rubriken var "så hanterar jag perioder som skaver - nu och då" och jag läste med stor nyfikenhet. Trots att det bara är fyra år sedan så känns det som ett halvt liv, på många sätt känner jag mig som en annan människa, fast ändå prick samma bara fördjupad och kanske mer avskalad på något vis. som att det inte är så mycket bös i vägen längre eller vad man ska säga. Det är så spännande det där, att livet egentligen består av olika liv i samma liv. Men oavsett, det verkar som att mitt sätt att hantera skaviga perioder har blivit någon slags trestegsraket. Den första delen som jag skriver om först i texten, sedan delen som jag befann mig i när jag skrev inlägget 2021 och nutid som är - ingenting och allting. Kanske är det åldern, kanske är det att livet nu är "allt på en gång", kanske är det att jag landat ännu mer i mig själv. Men oavsett så upplever jag nu sällan (eller kanske aldrig på samma sätt) den typen av skaviga perioder som tidigare. Känner att det krävs mindre än någonsin av mig för att hantera saker och ting (ska förklara mer hur jag menar) och det kanske handlar om att livet har luttrat en eller vad man ska säga, för gudarna ska veta att livet är generös med sina utmaningar och skit som behöver plöjas igenom. Men för att det här inte ska bli evighetslångt så får du nu läsa texten som jag skrev 2021, så skriver jag mer utförligt om hur jag hanterar skaviga perioder nu för tiden i ett eget inlägg. Bild från inlägget 2021."Har uttryckt att jag varit i en period som skaver. Har haft många olika känslor i omlopp och ibland känt det som att jag "springer framför mig själv", vilket ger en känsla av att vara i osynk med kropp, själ och skalle breder ut sig. Det i sig leder till mer skav - ni känner kanske igen er?Jag har flera olika sätt att ta hand om det här nu och det skiljer sig på alla sätt mot tidigare i livet. Tidigare - innan min utmattningsdepression, sjukskrivning och första åren efter - så stängde jag av. Jag låtsades inte om obekväma känslor då jag inte visste hur jag skulle bemöta och ta hand om dem. Jag stängde av och bestämde hur allt skulle vara istället för att acceptera hur det faktiskt är. Jag var aldrig i tystnad, alltid i distraktion. Vågade aldrig eller sällan uttrycka hur jag kände och speciellt inte om något var en potentiell konflikt, då låg locket stenhårt på. Allt var bra, SÅ.Nu är det helt annorlunda. Efter år av terapi, coachning och arbete som byggt om och byggt upp min självkänsla så är det idag omöjligt att stänga av - tack och lov. Nu accepterar jag hur det är och utgår från det (det är såklart mer utmanande ibland). Jag sätter ord på känslor och uttrycker det för mig själv och andra, även de som är obekväma. Jag accepterar trötthet, behov av återhämtning och lyssnar på kroppen. Nu är jag dagligen i tystnad och har en ständigt pågående dialog inuti, vilket ger ett lugn och en trygghet. Det här gör att även när jag är i en period som av någon anledning skaver så mår jag bättre i den än tidigare, eftersom jag tar hand om mig själv i den istället för att försöka förneka den.Några saker jag gjort senaste dagarna för att landa i mig själv igen:Bokade av träningen, lät bli att gå en promenad och tog en powernap efter jobbet. Tröttheten var så tung att den var omöjlig att ignorera - tidigare hade jag dock gjort det ändå och kört på som planerat.Sovit längre på morgonen än jag egentligen vill för att kroppen så uppenbart behöver sömnen framför t.ex. en morgonpromenad.Acceptera alla känslor och frustration och skav som bubblar och försökt att sätta ord på det för mig själv och pratat med vänner. Pratar högt för mig själv.Tagit några minuters sträcka ut, även fast det inte känts som att tiden funnits.Accepterat att jag inte kommer att prestera mängder med extra grejer på jobbet de här dagarna.Skrivit ner sådant som ligger i huvudet och belastar.Rensade här hemma i helgen, vilket gör att det är en betydligt luftigare känsla här hemma nu.Vet att jag behöver prioritera sovmorgon i helgen för att kroppen ska få fylla på. Ett steg i taget. Det som är nu är inte för alltid och är det något jag lärt mig så är det att skaviga perioder utvecklar en, även om det är svårt att se det så när man är mitt i det, hehe".Någon som upplever skav i livet just nu - och hur tar du dig igenom det? 💘
