Det är ett flöde av tankar och prat i mitt huvud just nu. Tankarna verkar aldrig ta slut vilket jag är tacksam för. För något år sedan hörde jag mig själv säga "det är liksom ... tyst i huvudet. Rätt skönt men också konstigt". Läskigt är också ett ord som beskriver det. För vad jag inte riktigt ville se då var att den där tystnaden i huvudet var ett tydligt tecken på att jag stängt av, igen. För mig är tankarna och den ständigt pågående dialogen i huvudet basal och värdefull. Den gör att jag kommunicerar med mig själv och stämmer av. Är närvarande och sann. Jag vill alltid ha ett flöde av tankar och prat i skallen. Då vet jag att jag är på riktigt. Börjar det bli tyst så vet jag att det är något som inte stämmer, något som triggat gamla mönster. Jag stänger av och det är nästan livsfarligt. I det avstängda läget går jag över alla gränser. Pressar och kör över mig själv fullständigt på alla plan. Bara gör. Är tillags. Så länge det är bra för alla andra. Sätter inget värde på mig själv. En gång resulterade det i en sjukskrivning för utmattningsdepression. En annan gång tappade jag bort mig själv. Dialogen i huvudet är viktig. Den hjälper mig såklart att tänka rationellt men framförallt så hjälper den mig att känna. Att vara sann. Att reflektera. Dialogen gör att jag vet precis vart jag står och vad som känns bra och inte. Den hjälper mig att vara i kontakt med allt det där som är grundkärnan och den vill jag alltid vara nära. Läs även: Hur påverkas vi av att säga vad vi inte ska hela tiden?
