Jag har alltid känt en snabb och tydlig magkänsla, den har nästan alltid hunnit före hjärnan. Men jag lärde mig tidigt att låta hjärnan brotta ner den. Logiken före känslan. Huvudet före kroppen. Vi lär oss att ta beslut som är baserade på hjärnkontoret. Så jag har ägnat ett helt liv åt att motarbeta min magkänsla och instinkt. Nu, och de senaste åren, så övar jag på att göra tvärtom. Låta instinkten ta sin plats. Som när jag klev in i min lägenhet första gången och visste att den måste bli min. Som när jag nyss tackade nej till ett samarbete för att magkänslan direkt sade nej. Som när jag tar beslut i olika frågor och låter dialogen vara mer i kropp och hjärta än huvud. Många argumenterar för att man måste ta beslut med huvudet för att man ska ta beslut baserat på fakta och jag håller med. Fakta är viktigt och jag tror att fakta och erfarenhet är med när vår instinkt pratar med oss. När den där instinkten kommer så innefattar den även tidigare erfarenheter, fakta och alla möjliga saker som gör att det blir vettigt och bra när vi litar på vår magkänsla. Det är när vi är för mycket i huvudet som vi trasslar in oss i massor med annat som andras åsikter, press utifrån, förväntningar, normer och liknande som gör att vi tar beslut som vi kanske ångrar. Jag tror alltså att vi i grunden har samma utgångsläge i beslutsfattande i både huvud och kropp (som får stå för magkänslan) men jag tror att det blir renare när beslutet tas på instinkt och magkänsla, fritt från andra påtryckningar som vi tar in när vi dividerar för mycket i huvudet. Gudars, blev det rörigt nu? Makes sense? Läs även: → Det kommer en dag då det där förbannat jobbiga känns avlägset
