Jag är som bäst när jag känner att det brinner. När en deadline av något slag närmar sig. När jag får ta saker på volley och vila i min erfarenhet. När jag får vara totalt uppslukad av stunden. När jag får kasta ut idéer och gå all in i det som kommer till mig. När jag är närvarande i min kompetens och det där som sitter i ryggmärgen. När jag inte tänker utan ÄR oavsett om det gäller en livesänd föreläsning för flera hundra, ett livesänt träningspass, texter som ska skrivas, möten där kreativitet förväntas Jag tappar allt flow när jag försöker pressa mig in i ramen för hur man "ska göra" när man t.ex. har en deadline. Tänker på hur viktigt det är att förstå hur man fungerar, acceptera och låta det frodas. Först då kan man leverera allt man vill. Vi behöver förstå att vi är olika och fungerar olika. Vi får tidigt lära oss hur man "ska göra" för att det ska anses vara rätt när det kommer till hur man ska plugga och liknande. Jag har kämpat emot mitt kreativa kaos i hela mitt liv för att försöka bli sådär "som man ska". När min projektledare Elin började fick hon sätta upp ett "skolschema" för att planera mina dagar in i minsta detalj. Måndag förmiddag klockan 09-10.30 admin, tisdag efter lunch kl. 13-15 bloggtid och liknande. Men herregud, allt dör för mig då. Samma som nu när det är många deadlines för ett större projekt. Jag hade flera veckor på mig att börja med manus. Skrev första ordet några dagar innan första deadline och sen kom påsken så gjorde 80% två dagar innan och det sista kvällen innan. Inte för att jag inte bryr mig eller för att det råkade bli så - utan för att det är så jag levererar bäst. Har full koll på hur mycket tid som faktiskt behövs när jag sätter mig och behöver den brännande känslan av att deadline närmar sig för att min bästa kreativitet ska vakna till liv. Jag har full tillit till det jag levererar. Storkukslugnet är med när jag tillåter mig att jobba precis så som jag behöver, för det är så arbetsprocessen ser ut för mig. Det har varit en lång väg hit, man matas med att man ska göra på andra sätt. Att det är slarvigt att börja sent inpå. Att det är icke-organiserat att köra på kropp och känsla, att man måste planera långt i förväg och allt det där som är fyrkantigt och rätt enligt något facit. Det fungerar bäst för många. För andra fungerar det inte alls. De senaste två åren har jag hittat hem i mitt arbetssätt och accepterat det fullt ut. Tack vare detta känner jag nu en helt annan trygghet och inspiration på jobbet.
