Ni vet det där jag skrev igår om att inte hitta till glädjen och att jag inte riktigt förstod vad jag behövde för att komma vidare? Jag fattar nu. Jag behövde släppa fram ilskan och vara riktigt jävla skitförbannad! Hela mitt system visade vägen men jag kopplade inte. Kände mig inte glad, var less, likgiltig, nedstämd, trött och allmänt ur spår. Förstod varför och vet vad som lett mig hit och allt det där. Men HUR skulle jag komma ur det? Om vi ser känslorna ovan och pratar energi så var mitt flöde bromsat och hindrat av massor med ilska som behövde komma ut. Allt det arga låg som ett lock på glädje, kärlek, tacksamhet, flöde och livsglädje. Inpackad i så många lager av att hålla tillbaka att hela systemet stannade upp och bara HALLÅ STOPP NU BEHÖVER DET RENSAS HÄR!Fattade utan att fatta. Motarbetade ilskan trots att jag innerst visste precis att det var den som låg i vägen. Ville inte alls erkänna den och släppa ut. Tills poletten trillade ner och jag gjorde precis det. Skrek till och med ut det. Slog i en kudde. Var i den. Känslan efteråt var lite som efter ett bra ligg. Tillfredsställd. Lättad. Befriad. Systemet och kroppen lättare igen. Inget som låg i vägen. Jag har jobbat med massor i min personliga utveckling - och det är uppenbart att jag behöver fortsätta öva på att stå stadigt i kontakt med ilskan. När den glöms bort stänger den till, och mattar av, hela mitt system. Det är mer uppenbart än någonsin att kroppen guidar mig. Att den signalerar och visar vägen, behöver fortsätta lära mig signalerna och översätta det till sådant jag förstår. Som att när ilskan trycks undan händer det jag beskrev ovan för att något skaver. Är så tacksam över att få fortsätta lära mig nya saker. Tack, tack tack, tack för att det alltid finns något att plocka med sig. Skriver det här som en kärleksfull påminnelse till mig själv och kanske någon annan som behöver det. Välkomna ilskan, möt den, släpp den. Tack och förlåt, bye bye. Läs även: Ord från hjärtat!
