Jag och min projektledare Elin hade ett möte med en grupp personer varav en tog väldigt mycket plats. Jag märkte hur jag under mötet blev avståndstagande, undvek att svara utförligt på frågor och tog till den klassiska "vi måste gå vidare till nästa möte nu" för att kunna lämna. Och känslan när jag kom ut i friska luften var ungefär "det där var det sjukaste" och "herregud vilken obehaglig person" och "fy jädrar vill aldrig träffa den här personen igen". Och det var både märkligt och lite av en lättnad att förstå att Elin kände precis likadant. Vi kan till och med ha använt ordet psykopat när vi pratade om det som hänt efter. För det var något med det där karismatiska och mysiga som var fruktansvärt obehagligt och falskt. Vi började prata om hur vi reagerar när vi träffar en sådan person, en person ger uppenbart dåliga vibbar och som inte känns trygg att vara i närheten av. Jag blev glad över att nu 30 år gammal ha byggt upp skyddsmurar och integritet så att jag direkt slöt mig och inte släppte in. Raka motsatsen mot vad jag gjort tidigare i livet. Kommer aldrig glömma när jag för första gången satt i en fåtölj hos en samtalsterapeut och hade ägnat en timme till att berätta om mitt liv och hon bad mig rita en liten rund ring på ett papper med en halvcirkel runt. Så förklarade hon att den lilla ringen var jag och halvcirkeln borde vara min integritet och självklara skydd som alla människor har runt sig, men så ritade hon en ny halvcirkel som istället gick rakt in - och sa att min integritet och självklara skydd inte fanns och att jag lät folk invadera mig. Den känslan ... Det blev så tydligt när hon ritade upp det. Sedan den dagen har jag gjort mitt bästa för att bygga upp mitt skydd. Därför gör det mig glad att mina skyddsmurar stod starka när vi träffade på den här människan som tidigare hade trampat rakt in och manipulerat mig. En liten grej som ändå är ett stort framsteg.
