Rensade några skärmdumpar i mobilen och blev påmind om ett DM en kvinna skrev till mig för ett tag sedan. Hennes meddelande handlade om hur man kan acceptera att man inte orkar lika mycket längre när man är gravid - hon kände sig så ledsen och frustrerad över att inte orka det hon brukade, men ville ändå försöka vara snäll mot sig själv i det, utan att riktigt veta hur hon skulle göra. Jag svarade något i stil med att "jag vill vända på perspektivet - du gör just nu mer än du någonsin tidigare gjort, du skapar ett liv i din kropp. Alltså orkar du mer än någonsin, om än på ett annat sätt". Hennes svar var omedelbart och fyllt med tacksamhet och jag tänker att ofta är det bara det där som behövs - att vi vänder på perspektiven. Det är inte alltid så lätt att göra själv, därför värdefullt att prata med andra som kan hjälpa till att putta oss i den riktning vi behöver. Man kan se en graviditet som att man inte längre orkar göra det man brukar. För så är det ju såklart på ett plan, men det är ju för att man gör mer än någonsin tidigare. Man kan applicera det här på det mesta i livet. Att vrida på perspektiven är kanske den största gåvan man kan ge sig själv. Läs även: Om jag fick en bebis nu, hur hade jag lagt upp det?
