Nämen snälla nån. Känslan inuti idag ÄR. Det är ett virrvarr av det mesta. Fick i fredags veta att företaget vi hyr kontor av ska flytta, frågan är då om vi ska följa med eller hitta nytt. Jag som älskar förändring går igång på detta och både jag och min projektledare Elin är eniga om att vi behöver söka oss vidare. Det rimmar också med var vi ser oss om ett halvår, där vi ... inte bara är vi två längre. Detta får det att bubbla i mig. Det tog många år för mig att inse - och acceptera hur jag funkar - att jag älskar förändring. Kräver den. Söker den. Behöver den. Mår bra av den. Trodde länge att det behovet var onaturligt eller fel eller konstigt så dämpade det. Eller att det kanske var något destruktivt (vilket det såklart kan vara för en del) men för mig blir det destruktivt åt andra hållet, när jag dämpar behovet av förändring. Förändring för mig är frihet och det får mig att känna mig levande. Förändring för mig är trygghet och tillit. Något som får mig att växa och stärka kontakten med min grundkärna. Förändring är välgörande för mig och det är först de sista åren som jag på riktigt förstått och accepterat det. Ja, gudars. Är det något vi får hålla på med i detta livet är det att förstå vem man själv är, eftersom världen vill trycka in oss i mallar, boxar och små passager av förväntningar, normer, svart eller vitt och allt det där. Berätta gärna om dig - hur är din relation till förändring? Läs även: Vi behöver kanske tänka på pauser som en investering
