Ibland kan jag tänka att det är ett under att jag mår så bra som jag ändå gör, trots allt som pågår. För lite sömn, väldigt oregelbunden träning om ens någon alls i perioder och tid för sig själv är det närmaste obefintlig. Det är hög press och en ständigt liggande stress med allt som ska gå ihop - men jag känner mig inte stressad. Promenaderna som jag annars jämt går har fått stryka på foten för att hinna med så mycket jobb som möjligt när Evy är på förskolan och vardagen är intensiv, med få eller inga pauser och en ständig känsla av att ligga efter. Att bolla husbygge, barn, leva för många på för liten yta, driva företag och rodda allt som inte alltid nämns är tärande. Ändå mår jag bra. Är trött såklart och känner mig i perioder sliten. Ibland bryter jag ihop för att rensa systemet men sedan är det glatt igen. Det finns ingen ångest, inga jobbiga känslor och glädjen kommer inifrån. Kroppen skämmer bort mig trots att den får så lite tillbaka just nu. Känner mig förvånansvärt pigg och relativt stark trots trötthet, överbelastning och alldeles för lite fysisk aktivitet. Har ofta sinnesro och känner att vi klarar tamejfasen allt. Vi kommer att ro det här i land! Det är väl det här som är underbart med att bli äldre. Livets erfarenheter formar en, man blir härdad ... och gudarna ska veta att livet prövat oss stenhårt alla kategorier sedan vi träffades. Är också tacksam för den genomvidriga resan jag gjorde i och med min utmattningsdepression som 24 åring och skilsmässan med livets uppbrott som 31 åring. Har försökt att lära mig av allt och alltid tagit hjälp av någon för att ta mig igenom det svåra. Det här kanske är belöningen ändå, att trots allt de senaste åren varit (och är) kaos så finns ändå ett lugn och en trygghet att vila i. Isåfall är allt värt det och jag är så innerligt tacksam för varenda prövning, erfarenhet och lärdom som tagit mig ändå hit. <3
