Jag återkommer ofta till det här med "valda sanningar" - alltså sådant som vi intalar oss själva och hur viktigt det är att uppmärksamma sig själv på det och uppdatera dem ofta. För hur påverkar det en att alltid säga till sig själv att man är ful, ointressant eller inte kan saker. Det påverkar rimligtvis mer än vi tror. Så slog det mig att jag nog aldrig berättat om mina egna valda sanningar såhär rakt upp och ner. Så det gör jag nu. Har tampats med flera och utmanat många av dem den senaste tiden. "Jag kan inte bära upp linne och visa mina armar" - En sanning som funnits med mig sedan jag var yngre och hade komplex för att jag hade så långa armar. Hade svåra komplex för min längd hela uppväxten och tyckte det var jobbigt att "allt" var så långt på min kropp. Stora fötter. Lång. Långa gorilla-armar. Det försvann ju äldre jag blev, men det här med att ha linne har hängt kvar. Fram till ungefär ett år sedan då jag började utmana och klä mig i linne när jag tränade. Har fortfarande svårt för vanliga plagg med bara armar men tänker att det kommer nu i sommar. Vill ju inte låta det här fortsätta begränsa mig. "Jag passar inte i utsläppt hår" - Oklart vart det här kommer ifrån men länge hade jag alltid uppsatt på något sätt. Alltid. Hade aldrig håret helt utsläppt. Nu är det det bästa jag vet. Började släppa ut det efter att jag kunde klippa snelugg när amningsluggen äntligen växte ut igen och det gjorde hela skillnaden. "Jag kan inte bära upp färg" - I många år bestod 95% av plaggen i min garderob av nyanser i grått, svart och marinblå. Aldrig starka färger. Aldrig mönster och var det mönster så var det försiktiga sådana som kläddes ihop med något väldigt neutralt. Hade aldrig vitt, det var en till grej som jag sade mig inte passa i. Hade aldrig ljusa färger eller nyanser. Ni som hängt med ett tag vet att jag började utmana även den här sanningen för ungefär ett år sedan, med hjälp av min projektledare Elin som valde kläder till inspelningarna av Lyckomaten. Är så glad för det här. Nu vill jag enbart ha många färger och mönster och helst ihop. "Jag är stökig och har ingen koll på grejer" - En sanning som jag sa till Elin under vår anställningsintervju som hon sedan dess förvånats över eftersom det inte är sant. Tror att det bland annat är min utbrändhet som spökar här. Givetvis så gjorde sjukdomen att jag betedde mig på olika sätt, men det tillhör inte min personlighet. Kan definitivt ha stökigt (som ni sett på instagram) men då är det ett val och hur mycket jag än intalar mig att jag inte har koll så har jag det. Ibland spökar utbrändheten i och med mitt dåliga minne, men igen så är min personlighet inte "stökig och har ingen koll" som jag har sagt till mig själv. Det här har varit viktigt att sortera. "Jag skjuter upp saker" - Den här hänger ihop med den ovan. I och med min utbrändhet så sköt jag upp allt jag kunde i och med att jag var sjuk. Men som person så prioriterar jag rätt kraftigt vilket är skillnad mot vad jag säger till mig själv i påstående "jag skjuter upp saker". Det är förenat med att skita i grejer, att inte ta ansvar och att lalla runt vilket inte heller är förenat med min person. Ändå har jag intalat mig det i år efter år. "Jag är inte så ordentlig" - Ännu en som hänger ihop med det ovan. Det finns nog ett gäng till i samma kategorier. Ni förstår mönstret. "Jag är inte så social egentligen" - Den här har jag brottats lite med. Framförallt när det kommer till att gå från att vara sjuk, utbränd, till att börja leva ett friskt liv igen. Men även när jag har stängt av mig själv som jag återkommit till. Jag är en social person och rätt extrovert när jag vågar vara mig själv. Men så snart jag börjar stänga av och förminska så intalar jag mig att jag är introvert (obs, verkligen inget fel att vara det men det är ni med på), att jag inte är social, att jag bara vill vara hemma, att jag är en tant, att inte vill göra saker, att jag är nöjd, inte vill framåt och så vidare. Puh. Fy fan vad jag har intalat mig grejer genom åren. Och vilka effekter och konsekvenser de fått på mående, självkänsla, självbild och tro på sig själv. Det blir så förbannat tydligt varför vi behöver prata med oss själva om det här, gång på gång. Vad tänker ni om det här? Det vore så fint och intressant om ni vill berätta om era valda sanningar om er själva. Vill du vara anonym så går det såklart bra. Låt oss dela det här tillsammans ♥ Läs även: → "Kompensera den energi som läcker när livet händer"
