Nä hörni. Jag känner frustrationen bubbla inom mig. VILL VARA GLAD OCH NJUTA AV LIVET. Men är inte det. Antar, ANTAR, att det är ännu en fas efter separation och allt som är HELT NATURLIG och nödvändig och så vidare men är ärligt talat så trött på alla faser i det här nu. Vet och förstår att jag behöver ge det tid och att jag behöver ha tålamod och att det första året kommer att vara tufft innan man gått igenom allt. Jag fattar på ett plan. Och på ett annat plan så låter jag mig vara less. Vill gå vidare från dessa faser och bara vara lite. Men det kommer, jag vet. Det kommer. Fattar att den här perioden nu känns, det är något som händer när det gått exakt ett år från att jobbiga saker hänt eller börjat. Det var samma med årsdagarna för min utbrändhet. De påverkade mig i många år. Nu har det gått ett halvår sedan jag tog beslutet med allt vad det innebär. Det enda jag vill är att sova. Gömma mig. Vara själv. Sova. Inte gå upp. Och i helgen ska jag göra precis det. Inte träffa någon. Sova så många timmar att jag helst vaknar innan gryningen på måndag pga så förbannat utvilad. Folk har sagt att jag är modig och stark. Är inte det. Är hela vägen till motsatsen ibland. Förstår att det där krypet, skavet, som rört om i kroppen den senaste tiden var det här. Sorgen över en ny fas. Det gör ont att ömsa skinn. Det har livet lärt mig flera gånger om. Att ömsa skinn, byta liv, det skaver som fan. Ut kommer ju något nytt och tillslut fantastiskt. Men det dröjer innan man når dit. Än är jag bara på fan .... men jag vet att det resten kommer. Inte riktigt än bara. Vet ni. Vill be er som gått igenom liknande att berätta något om hur det var för er. När började ni känna att ni gått igenom alla faser? Läs även: » Utan att överdriva så hände allt på en gång
