Påmindes om att jag ofta kände mig otillräcklig förr. Den där krypande känslan av att inte räcka till var ständigt närvarande i alla möjliga forum och nu är den icke existerarande. Hur blev det så? Hade nästan glömt att känslan av otillräcklighet var så nära mig men påmindes när jag bläddrade i bloggens arkiv och stötte på det ordet i inlägg efter inlägg. Kände mig otillräcklig som mamma. Otillräcklig som vän. Otillräcklig som partner. Otillräcklig på jobbet. Otillräcklig lite överallt helt enkelt. Vet ärligt talat inte när det vände men det vände med besked, så pass att det nu är totala motsatsen. Trots att jag egentligen inte räcker till någonstans med allt som pågår i livet nu så känner jag mig tillräcklig varje dag. Det är en sådan naturlig känsla att jag som sagt glömt hur det andra tillhörde min vardag för inte så länge sedan. Om jag ska gissa så är det en kombination av terapi dvs det inre jobbet har jobbats på + lever ett liv som är mer "mitt" nu än tidigare + lever med en partner som dagligen bekräftar och validerar mig + är tryggare inuti dvs bekräftar och validerar mig själv och mina behov på ett helt annat sätt än tidigare + är äldre dvs livets nya erfarenheter tar ut sin rätt + perspektiv (lyxen i att bli äldre = perspektiv <3) + säkert en hel del annat. Hur känner du som läser detta? Var befinner du dig på skalan tillräcklig vs otillräcklig och hur har det förändrats genom åren? <3
