Jag har skrivit många inlägg om tystnad genom åren. Majoriteten har handlat om min rädsla för tystnaden - om hur jag har skyddat mig från den genom att alltid ockupera mig med stimulans. Några av er som följt med länge minns kanske att TV-serien vänner var min snuttefilt i många års tid? Serien var alltid igång på hög volym när jag var ensam. Den var med mig i duschen, när jag lagade mat, jobbade, vilade och ja, jämt när jag var själv. Så fort jag klev ut så var det hörlurar i öronen. Aldrig tyst, det var för skrämmande eftersom det var så mycket mörker som vill ta sig upp till ytan. För ungefär ett år sedan så var jag på en yogaresa där tystnad var ett viktigt inslag. Varje morgon innebar tystnad från att vi vaknade till halv elva. Och vid ett tillfälle var det tystnad i 24 timmar i sträck. För några år sedan hade det gjort mig panikslagen. Nu var det något av det bästa jag upplevt. Det bästa sättet för att beskriva det är läkande. De senaste åren har jag försökt hitta trygghet i tystnaden och kommit en bra bit på väg. Jag märker fortfarande att det första jag gör när jag mår sämre, är stressad eller känner mig ledsen är att fly in i gamla beteenden med för mycket stimulans och för lite tystnad. Men stora delar av tiden så använder jag tystnaden som återhämtning och en hjälp i vardagen. Nu skulle jag egentligen ha skrivit några konkreta tips på hur jag hittar tystnad i vardagen, men det här blev så långt så vi avrundar här så kommer tipsen i ett annat inlägg på söndag. Till dess så berätta gärna om er relation till tystnad. En del av er har berättat förut, kanske har det förändrats sedan sist vi pratade om detta? Och för dig som är en ny läsare, reflektera över din tystnad. Är du trygg i den? Är du i tystnad?
