Bilderna ovan berättar mer än jag förstod då. Blicken, det dämpade, ett leende som inte nådde hela vägen in. Kroppsspråket. Skillnaden i de två sista som är från nu. Jag formulerade långa haranger för några vänner. Satte ord på hur jag på riktigt börjat landa i mig själv. Saker jag jobbat med i flera år är nu en självklar del av min person. Sådant som tidigare var destruktiva sanningar inte längre det. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag jobbat bort min konflikträdsla. Jag har gått i terapi och coachning i många år och är så förbannat stolt över dessa timmar. Det är och har varit komplicerade, utmanande, läskiga, svåra och ändå självklara processer inom mig. Märker hur jag förhåller mig till, och behandlar, saker annorlunda. Sätter ord på känslor, tankar och reflektioner till vänner eller för mig själv. Skriver av mig när det behövs. Går långa promenader runt sjön utan hörlurar där jag är uppslukad av stunden eller något jag behöver prata igenom med mig själv. Bara tanken på att vara i min egen lägenhet utan något ljud/serie/musik som distraherade var tidigare mer än skrämmande. Utsatte mig aldrig för tystnad. Alltid ljud på för att slippa känna, slippa möta. Tidigare vågade jag inte vara obekväm, vågade inte utmana eller ifrågasätta. Tidigare var jag så upptagen med att bli omtyckt och godkänd att det tog över, bara det var god stämning var det bra. Bara andra hade det bra så var det bra. Det är ju fortfarande härligt när det är god stämning men jag är inte längre rädd för den dåliga. Blir det dålig stämning så pratar man igenom det, löser det som skaver. Kommunicerar. Jag tar mer plats, är rak och utgår inte längre från vad andra ska tycka eller tänka i olika situationer, nu utgår jag från mig och plötsligt är allt än mer genuint och tryggt. Något som borde vara självklart men som inte alls varit det. Om jag bara ska beskriva hela den här långa processen med ett ord så blir det integritet eller självkänsla. Om jag ska beskriva den med flera ord så är det att jag slutat försöka passa in i ramen av hur jag tror att jag förväntas vara baserat på andra åsikter och normer, jag har slutat tvinga in mig i något och har landat i den som är jag. En process som började med utmattningen och sjukskrivningen, som fortsatte när jag blev mamma och som fick all eld i baken när jag valde att skilja mig och på så sätt göra om hela livet med allt vad det innebar. Jag har många gånger trott att nu, nu har jag landat och fattat det här, nu vet jag, men alltid hittat nya nycklar, sanningar eller utmaningar. Säger inte att jag på något sätt är färdig, men det senaste halvåret eller så visar att jag är på en ny plats där jag på riktigt känner mig trygg.