Det senaste halvåret har jag befunnit mig i vad som kan beskrivas som en puppa-fas. Det har varit så mycket som pågått på insidan att utsidan behövt fungera som ett skydd. Har ofta velat gömma mig, inte varit särskilt bekväm i mitt eget skinn och ofta känt mig ur fas. Har ofta känt mig ful - som att mitt väsen inte passar in i förpackningen den bor i eller vad man ska säga. Kanske har det berott på de emotionella utmaningarna som varit. Kanske har vintern varit extra krävande eller så har det bara handlat om att jag behövt puppa in mig för att ladda för nästa steg. För som jag är redo för livets nästa steg. Oavsett vad så ser jag ljuset nu. Saker och ting faller på plats. Trygghet fördjupas och med det finns mer utrymme att skifta fokus och släppa känslan av att vilja gömma sig. Det är tydligt att den här flytten innebär något större för mig - i mig. Med den stängs många dörrar till gammalt och markerar slutet på mycket jag längtat efter att ta farväl av. Flytten sätter punkt för livsfaser jag älskat och behövt gå igenom men är så in i helvete klar med. Flytten öppnar dörrar till drömmar jag räknat bort och som nu blir verklighet. Inser att det inte är första gången jag är i en puppa-fjäril-fas. Det här är en av flera och jag tackar livet för varenda en av dem.Läs även: Jag behövde ilskan.
