I hela mitt liv så har jag hatat våren. Avskytt den. Jag minns att den gav mig ångest redan i högstadiet. När de andra eleverna brunstigt klättrade upp på sandlådor och bänkar för att vända ansiktet mot solen och rullade upp jeansen för att få färg satt jag där med kli i kroppen och kände mig fel. Ångesten blommade ut och jag ville bort. Ljuset var för starkt. För obehagligt och för avslöjande. Jag klarade det inte. Allt skavde. Min pollenallergi gjorde såklart saken ännu värre. En del år låg jag hemma med en iskall handduk över ansiktet och försökte se något genom mina uppsvällda ögon. När jag blev ännu lite äldre så började jag bli deppig om våren. Sedan blev jag sjuk i utmattningsdepression och det eskalerade under vårkanten. Och när jag försökte komma tillbaka så kom bakslagen på vårkanten. Jag har helt enkelt aldrig varit vän med årstiden som alla älskar. Vi har alltid vart oense. Aldrig i balans. Alltid skavande. Men de senaste åren har jag märkt att en förändring kommit smygande. Det har inte känts lika påträngande. Ljusen har landat snällare. Jag har mått lite bättre för varje vår som kommit. Och i fredags så kände jag det för första gången i livet. När jag promenerade längs med bryggorna där jag bor och kände solen smeka pannan. När jag stannade upp och såg vattnet glittra så kände jag en annan stämning i kroppen. Det pirrade. Jag var inte rädd. Ljuset har blivit snällt. Jag känner för första gången i livet att jag tycker om våren. Just den här våren känns lovande, vänlig och hoppfull. Äntligen!
