Ni vet när man plötsligt inser att saker som förr var något man kämpade med numera är vardag, en självklarhet. Det finns något värdefullt att uppmärksamma förändringen för sig själv. Tänker på hur jag förr var rädd för tystnaden. Motarbetade den. Valde bort den. Stängde av. Vågade sällan - ibland aldrig - vara i alla olika känslor. Inte bara tystnaden förresten, stängde ju av i det mesta. Nu väljer jag tystnaden. Behöver den. Söker den. Det kommer mer naturligt att vara i tystnaden än inte och det är stort för mig. Min verklighet numera är att TVn enbart står på om det aktivt tittas, vilket innebär att den kan vara avstängd en vecka eftersom mitt serie-tittande är väldigt sporadiskt. Gillar att plöja en serie när jag väl sätter mig men det kan gå flera veckor mellan gångerna. Kontrasten mot för 8-10 år sedan då "Vänner" var min snuttefilt all vaken tid. Kunde inte ens ta en dusch utan att ha datorn på handfatet på högsta volym, allt för att slippa tänka och känna. Förr stoppade jag automatiskt i hörlurarna innan jag ens tryckt pausat "Vänner" på datorn för att gå ut. Den ena distraktionen ersatte direkt den andra. Numera går jag en långpromenad utan hörlurar och pratar högt med mig själv. Tänk att det kan ändras så. Det där med att prata högt för mig själv är förresten något av det bästa jag vet när det kommer till att få kontakt med mig själv. Det är sådan skillnad mot att bara tänka tusen tankar. Som ikväll, just precis nu. Kom hem från en promenad utan hörlurar och förutom att jag pratat en stund i telefon och några röstmeddelanden så är diskmaskinen det enda som hörs. TVn är avstängd, ingen musik, det är tyst och så läkande. Om jag går tillbaka i tiden hade jag nog aldrig trott på detta, att jag på riktigt skulle känna att tystnaden är en trygg plats som läker och ger energi. Fint att få komma hit. Läs även: 16 saker som lindrar min ångest
