Min enda oanvända bild just nu: Känslan under helgens uppsättning av gardinskenor. Jag tar med mig många saker från alla mina år i terapistolen. Att gå till samtalsterapeuter, psykolog och coach har på alla sätt stärkt mig som människa. Jag är betydligt tryggare idag. Jag sätter gränser och jag har en vettigare, stabilare och vänligare relation till mig själv än jag hade innan. Att gå i terapi och samtal har för mig inneburit att jag har fått förstå hur jag fungerar, reagerar och agerar i olika sammanhang och situationer som livet ger mig. Jag har fått öva på att möta mina rädslor och svagheter och att stärka delar som behöver stärkas. Jag kan skriva mycket mer om hur terapi och samtal har förändrat allt för mig, men jag vill fokusera på det som jag har kanske mest glädje av i vardagen: Att säga som det är, varken mer eller mindre. Det låter inte så märkvärdigt men det kan vara det svåraste som finns. Att säga som det är. Vi fostras till att vara till lags. Inte skapa dålig stämning. Att passa in. Att gärna försköna för att det ska låta bra i stunden. Jag har i hela mitt liv varit konflikträdd. Inte längre. Jag har sällan haft en åsikt. Det har jag nu. Jag har ofta vacklat och ångrat mig i efterhand, fått rätta till eller kliva över mig själv. Så är det inte längre. Nu får jag höra människor beskriva mig som rak och att man vet vart man har mig och får beröm av nya människor för att jag kommunicerar så rakt och tydligt. Sådant värmer ända in i hjärteroten på en ex-konflikträdd person som jag. Hur går det till då? Det är svårt att ge några exempel eftersom det kan handla om det lilla som att "vill du hänga med på det här" till att uttala sin genuina åsikt om något känsligt eller att tacka nej. Stort som smått eller gigantiskt jättesvårt. Det har inte varit lätt och det krävs övning. Men det enda tipset jag kan ge är att börja säga som det är - varken mer eller mindre. Om du provar det i det lilla, så kommer det snart bli lättare även i det stora. Ett tips som jag verkligen tog med mig är följande: Istället för att försöka få någon att förstå dig och övertala hen om att hen känner eller tycker likadant (vilket vi lätt hamnar i när det t.ex. handlar om en konflikt) så stå stadigt i allt som är du - hur du känner, vad som händer i dig när det blir såhär, hur du mår av det, vad du tycker och allt som har med dig att göra. För då blir du tydlig, sann och äkta och det är mycket lättare att ta till sig, förhålla sig till och bemöta än när du försöker linda in, få den andra "att fatta" eller hålla med och liknande.
