Jag pratade precis med någon om att ha utrymme för alla sorters känslor. Vi lär oss tidigt att man helst ska vara glad. Det bästa är om man är glad och så är det med det. Alla andra sorters känslor är obekväma och lite jobbiga för andra att behöva ta emot - och för en själv att känna. Gråt? Nej tack. Sur eller arg? Drama ... Trötthet? Kom igen steppa upp! Det här gör att vi har ett enormt utrymme för glada känslor. Det är mer än okej - till och med förväntat - att vara glad och positiv, men utrymmet för andra känslor är minimalt. Jag beskrev det som att det finns en herrgård till glädje men en etta med kokvrå till alla andra sorters känslor. De trängs på så liten yta och obalansen blir total. Det leder till att vi stänger av och intalar oss att allt är bra. Vi bygger upp en fasad och kör på, för vi har ju lärt oss att vi är till besvär om vi känner andra känslor än de som är bekväma. Man kan fråga sig vad det här gör med oss. Vi blir som avstängda robotar som tillslut existerar eller överlever - men inte lever. Kanske resulterar det i en utmattning eller ett uppbrott eller en "livskris". Någonstans så kommer det tillslut att krackelera. Jag tror att vi behöver börja okeja alla sorters känslor, uppgradera den där ettan med kokvrå till en herrgård även för fula, obekväma, trötta och jobbiga känslor så det blir mer balans. Mer utrymme för alla det vi har inom oss att vara på - och börja prata om att man kan känna en mängd olika saker samtidigt. Obekväma känslor är inte farliga. Vi behöver öva på att släppa fram de obekväma känslorna på samma självklara sätt som de glada känslorna för att de inte ska fullkomligt explodera på sikt. Läs även: → 10 saker som definierat mitt decennium
