Ibland hittar man sig själv i stunder där man upptäcker hur livet blev. För mig kom ett sådant ögonblick för ett par dagar sedan när vi var ute på altanen. Solens strålar värmde, min förstfödda gosade med sin favorithöna och min bebis sov gott i vagnen. Tiden stannade till för en sekund och jag tänkte "tänk om någon berättat det här för mig för några år sedan". Tänk om jag som 31 åring, nyskild och singel hade fått en inblick i detta. Hönsen jag fantiserade om att någon gång (antagligen på äldre dar) kunna ha, drömmen om att bo i hus som kändes helt omöjlig att få till, min då tvååring som nu vuxit till en helt ljuvlig ettagluttare och ... min bebis? En till onge <3 och allt med han som bara kan beskrivas som livets stora kärlek. Tänk om någon berättat det då. Att livet skulle bli såhär. Är så tacksam, så tacksam, så tacksam. Tar ingenting för givet. Längtar tills de andra hönorna börjar lägga ägg (antagligen så fort det blir lite varmare ute) och när vi får våra första egna kycklingar från egna höns. Mäktigt ändå! Läs även: Var du lägger fokus gör skillnad
