Jag har ju uttryckt att jag inte mår helt bra. Men samtidigt så är jag ju stundtals genuint glad. Kan nog enklast beskriva det som att mitt grundläggande mående är sämre, men att "toppmåendet" är bra. Är ju glad på riktigt när jag och Elin har roligt på jobbet och när jag hänger med Edith och allt det där. Det som gör att jag mår sämre kommer när jag är själv eller ska sova. Då tankarna inte går att stänga av och allt kommer över en. Och det är intressant det där, att mående ju sällan är konstant. Hur dåligt man än mår så finns det ju nästan alltid stunder av ljus. Och tvärtom. Vårt mående är inte statiskt, men det är lätt att tro det. Någon kommenterade att jag inte alls mådde dåligt eftersom jag "är smal (vad det nu har med någonting att göra ...) och ler på bild" och det fick mig att tänka på hur snabba vi är att döma. Nu när jag läste vad jag skrivit ovan så insåg jag att det inte är helt riktigt formulerat. Mitt grundläggande mående är bra - dvs jag mår bra i grunden och står stadigt (till skillnad från när jag var på väg in i min utmattningsdepression och grunden var helt trasig och skör). Och "toppmåendet" är bra som jag skrev, men eftersom jag går igenom något som är asjobbigt så påverkar det hela mig och gör att mycket i mig mår dåligt, för att något i mig stormar. Att "må bra" eller "må dåligt" är ju inte bara en känsla eller ett tillstånd, det har flera dimensioner som allt annat. Är det helt förvirrat eller förstår ni ungefär hur jag menar?
