Hur börjar jag ens? Fick jag ändra på en enda sak i det som varit hade jag önskat att jag aldrig började hålla på med mitt hår (läs förstöra det). Herregud vilka turer det varit och så många jobbiga känslor det resulterat i. Jag är egentligen blond, men senast den färgen fanns på mitt huvud var någon gång i början av gymnasiet.Det hela började med att någon tyckte jag skulle prova färga håret ljusare hemma och där öppnades en dörr som aldrig stängdes. Från min mellanblonda färg till platinablond, stundtals ofrivilligt gula toner som efter ett misslyckat försök resulterade i grönt och panikfärgning till brunt - och där blev jag kvar. Jag har varit brunett sedan jag var 17 och älskar det. Samtidigt lärde jag mig att mitt tunna hår inte var tillräckligt: löshåret kom till stan! Först med fruktansvärda microringar som kostade en förmögenhet och snabbt slet sönder håret och sedan klister och tejp. Jag kämpade på med alla typer av löshår som fanns och som plånboken klarade av. I vuxen ålder har jag fortsatt med dagens mer skonsamma löshår och älskat det. Speciellt i perioderna av håravfall som kom av skilsmässan och andra perioder som utmanat emotionellt. Löshåret blev lite som ett skydd och det gav vackert böljande svall. Ändå har jag längtat efter att känna mig fri från externa grejer, längtat efter att få dra fingrarna genom håret utan att fastna, längtat efter att komma närmare min mer naturliga hårfärg. Längtat efter att få känna mig bekväm med mitt hår som det är - en känsla som är fullständigt obekant för mig. Idag blev det verklighet när jag klev ut från salongen med löshåret i en liten påse istället för på huvudet. Med kortklippt FRISKT hår som är bara mitt! Hur banalt det än kan låta, en 18 år lång kamp om att bli tillfreds med håret verkar äntligen gå mot sitt slut!Läs även: Jag klippte av ännu mer!
