Jag trodde att jag aldrig skulle hamna i tankarna om botox, men så kom jag på mig själv med att smsa en vän och fråga om råd om en behandling som någon gjort på Instagram. Något man fyller i under ögonen som smoooothar ut saker och ting. Tar bort det mörka. Ahahhaa skit. Jag vill ju inte hamna här, har aldrig ens tänkt tanken på att ta till nålar?! Har aldrig gjort något i ansiktet (eller någonstans för den delen) och har tänkt att så ska det förbli. Men så började tankarna krypa sig på. Kanske ändå? Alla blanka pannor som är överallt blir normen. Botox-glansen som ingen hudvårdsprodukt någonsin kan tävla med. Är det nu jag ska börja, tänkte jag. Nej nej nej, jag vill verkligen inte. Så sa en annan kompis något så banalt och fantastiskt: ”Det är väl inte så konstigt om du inte känner dig på topp nu när det är sömnbrist och bebis och bygge och allt som pågår?” Nej men herregud, pling där satt den. Tack! Ibland behöver man påminnas om att såsom livet ser ut nu är inte det normala. Tankarna på eventuella nålar får avvakta tills jag ser effekten av att sova hela nätter, inte leva i husbyggarkaos och ha tid och energi för min vanliga tunga träningsdos igen. Den kombinationen kommer säkerligen göra susen för att känna igen sig själv och då hänger huden och glowet förhoppningsvis på. Och gör det inte det, ja då tar vi det då. Förhoppningsvis har jag sovit såpass att jag orkar tänka fler varv kring det hela. Längtar! 😌
