"Den senaste tiden har jag känt mig tudelad. På ett sätt så är jag så förbannat tacksam och glad. Är så tillfreds med vad livet ger mig och har för det mesta vett att uppskatta det. Å andra sidan så undrar jag ibland om jag är lite blasé – avstängd. De senaste tio åren har varit så innehållsrika, jag kunde aldrig ens föreställa mig att jag skulle få uppleva och gå igenom så mycket som jag gjort. Avstängd är kanske fel ord, upplevelsebakfull som jag skrivit om tidigare passar nog bättre. Mitt jobb är så innehållsrikt och har varit det sedan karusellen drog igång för snart tio år sedan. Och både utbrändheten och att bli mamma är ju två enorma saker att gå igenom. Plus den stora nyheten som kommer till hösten med allt vad det innebär och en annan privat grej som jag inte blir klok på och behöver någon utomståendes tankar om. Det jag försöker säga är att jag har landat i att jag behöver få bolla livet med någon som inte är i mitt liv. Behöver få sitta ner och prata och bearbeta och reflektera så har bokat en tid med den person jag gick till för några år sedan. Funderade på samtal igen redan för några år sedan men har inte haft behovet, tills nu. Och nu när jag är redo så längtar jag. April känns alldeles för långt bort!" - ett inlägg från mars 2019. Minns så väl förvirringen jag kände när jag skrev den här texten. Hur jag famlade efter mig själv och funderade på om jag var på väg in i en livskris eller bara höll på att tappa det. Rubriken "är rädd att jag är avstängd" är egentligen spot on. Blicken på bilden visar det också. Jag var det. Mer än jag hade förstått då. Såhär två år senare när livet ser helt annorlunda ut så känner jag ömhet för mig själv där. Det är på många sätt ett annat liv. Nästan en annan person. Eller inte en annan, men en person som upptäckt att den under lång tid klivit ur sig själv och längtade intensivt efter att hitta tillbaka in igen.
