Jag upptäcker det igen. Hur förbaskat bra jag mår av att resa själv. En insikt som gör sig påmind varje gång tillfälle ges och som glöms bort däremellan. Utifrån hur otroligt läkande egna resor är för mig så bör jag rimligtvis göra det mer regelbundet, resa med mig och för mig (inte nödvändigtvis utomlands).Bara att befinna sig på avreseplatsen omgiven av främlingar gör mig lugn. Tystnaden läker inifrån och att låta den inre kompassen guida blir meditativt. Försöker komma ihåg de tidigare egna resorna och minns att alla har förstärkt relationen till mig själv. Den tysta yogaresan till Frankrike. Mitt stora kliv ut i livet i och med flytten till USA som nittonåring. Otaliga jobbresor. Det är tystnaden, den inre dialogen och att ta det som det kommer. Men också påminnelsen om att vara självständig ... och kanske är det framförallt det. Självständigheten som lätt blir inaktuell i normer, parrelationer, sociala sammanhang och allt det fina man delar med andra. Nu påminns jag igen om hur känslan av självständighet stärker på ett sätt som inte går att beskriva. Jag blir (och mår) så mycket bättre när den är närvarande. Hur känner ni för det här? Reser ni själva? Läs även: TV-studio, terapi och skilsmsässa.
