Ser all omtanke som kommer in till det förra blogginlägget och senaste på instagram. Det värmer så mycket. Och det är verkligen som jag skriver - jag är väldigt trött och sliten, och de olika faserna tär. Men det är som det ska vara. Jag är inte rädd för tröttheten och jag är inte utmattad igen (några verkade tolka in det). Det är fullt naturligt att jag känner såhär just nu och jag ser det som någonting viktigt. Att förändra livet såsom en skilsmässa gör kräver sitt. Att sörja och bearbeta allt som varit tar ut sin rätt, hur snäll man än försöker vara mot sig själv. Men bara att sätta ord på det hjälper och gör det lättare att acceptera. Att vara i det. Pratade igenom några grejer med Elin igår och det var så mycket som släppte. Alltså. Enormt mycket släppte. Som att jag drastiskt släppt en enorm sten eller som om min blodcirkulation började flöda igen efter att ha stått stilla. Tänk vad värdefullt det är att få ha människor i sin närhet som man kan prata om det allra innersta med. Gick också till affären och handlade snacks och mellanmål till kontoret. Har insett att jag behöver äta mer och att jag är lite lost i det här med hur man handlar till singelhushåll. Det ska vi prata mer om, jag behöver era knep. Men nog om det. Nu ska jag dricka kaffe och lämna Edith på förskolan. En ny dag väntar. Sov gott inatt. Tack för det. Kram!
