Ibland förstår man hur man verkligen känner för något först när ens reaktion avslöjar en. Det hände mig häromkvällen när jag och Kim pratade om något som hade med det senaste året att göra och jag plötsligt blev svinarg. Ingen av oss hann riktigt förstå varför för det bara kom. Vi pratade om det faktum att mitt företag på något sjukt sätt gjort sitt näst bästa år hittills och jag sa precis det, att det är sjukt med tanke på att det är det året jag haft en bebis och försökt kombinera allting. Kim sa något som han verkligen inte menade att föringa det men i mitt huvud blev det fel så jag blev förbannad. Inte alls hans fel, utan något som bubblat i mig ett tag hittade en väg ut. Och plötsligt rann alla de där känslorna som jag haft under hela året men gömt långt där inne, eftersom de är för fula för att blottas. Känslor om att KAN NÅGON BARA SE HUR JÄVLA MYCKET JAG SLITER MED BEBIS + JOBB OCH BARA EN GÅNG SÄGA NÅGOT SNÄLLT OM DET!? Jag visste knappt själv hur känsligt det här var innan min reaktion visade det. Mitt första år med barn som kryddats av mycket jobb. Det har gått bra men var fan i mig inte lätt. Men sådant här säger man ju bara inte högt ... men nu skriver jag det här och är lite generad. Och dessa fula känslor hade behövt att någon, någon enstaka gång såg det och sa "bra jobbat, det kan inte vara så lätt". Eh ... ja. Det här är inte vackert. Skäms lite nu när jag skriver det till och med. Men om jag ska försöka att inte vara så hård mot mig själv så ser jag också att det är mänskligt och kanske, kanske känner någon igen det? För det är ju så mycket som vi sliter med utan att någon ser det eller visar det minsta uppskattning. Tänker bara på alla mål mat som min mamma lagat i 30 år men som familjen bara tagit för givet, dåliga på att visa vår uppskattning. Alla föräldrar som skjutsar, hämtar och lämnar till aktiviteter och kompisar alla dagar i veckan och alltid ställer upp och det bara tas för givet. Och det lilla som i att den ena personen i ett par alltid är den som tänker på omsorgen för nära och kära, köper presenter, planerar middagar, bjuder in och tar hand om det sociala. Det där slitet som man som människa gör i det tysta men som ingen någonsin ser. Känner mig blottad nu. Hej då!
