Det är tisdag morgon och jag ska in till stan för att byta storlek på ett par skor som jag beställde online. Snön som var sådär pudrig och glittrade ligger nu tungt på gatorna. Det är svårt att ta sig fram med bara sina ben och ett riktigt träningspass att trycka fram en vagn genom snövallarna. Allt är ännu plogat så alla slåss om de små remsorna av någorlunda barmark. Jag möter en tant som kallar mig för "jävla knferghkj-någonting" när jag tar upp lite mer plats än hon tycker är okej med barnvagnen. Jag kämpar med vagnen till Skanstull innan jag ger upp och beslutar mig för att ta tunnelbanan. Väl framme står hissen still. Trasig. Ändrar mig snabbt och promenerar en bit till nästa station Medborgarplatsen. Kommer ner till plattformen, kortet är slut. Missar ett tåg. Fyller på och kliver på nästa tåg ... och upptäcker försent att jag klivit på fel tåg. Åker alltså tillbaka till Skanstull istället för in till stan. Kliver ut, byter till rätt tåg. Börjar få ont om tid. Och så vidare. Poängen med den här långa harangen är att jag inte reagerade på något av ovanstående. Då vet jag att jag mår bra. Det kanske låter löjligt men när jag är obalanserad, skör eller är i en dålig period så hade en sådan morgon med småskit (bagateller) som upprepade sig (eller typ bara att fastna med hörlurarna i ett dörrhantag) fått mig att vilja gråta (för att man kan vara så skör en dålig dag). För en känslomänniska som mig så var det fint att reflektera över att det bara passerade. Jag mår bra! Kul ju!
