God morgon, hittade en text som jag skrev under skilsmässan och var helt slut. Höll på att drunkna i allt praktiskt som måste fixas och samtidigt dånade sorgen inombords. "Jag sitter i min gamla bäddsoffa som står i syrrans gästrum och känner att jag vill explodera. Men det går inte. Måste orka lite till. Är mitt i skilsmässans upplopp och nu måste jag bara orka hela vägen. Får flytta in i mitt nya hem om en månad och till dess är det bara att hålla ut. Plöja. Jag kan inte stanna nu. Får inte tappa fart. Måste bara fortsätta. Varje dag gör jag nya ryck. Köper tallrikar, adressändrar, anmäler flytt till skatteverket och försöker förstå hur många handdukar man behöver i ett singelhushåll med ett litet barn. Jag kryssar för saker på min lista och lägger till ännu fler. Bokar möte med hantverkare, köper en ugnsform och tusen saker till som jag kommer på att jag inte längre äger och planerar in att jag måste passa på att prova sängar innan sommarrean är över. Påminner mig själv om målbilden: Kvällen då jag sitter i mitt nya, alldeles egna, hem. Edith sover i min säng, tryggt nerbäddad och liksom uthälld på kudden med benen utvikta. Jag har tänt ljus i hela lägenheten, mjuk musik spelas och jag tillåter mig att andas. Landa mjukt. Äntligen kan jag lämna det evighetslånga praktiska berget som en skilsmässa tydligen innebär och därmed hållit min sorg i schack. Äntligen kan jag slappna av och tillåta mig att känna. Sörja .. och tillslut börja läka. Bygga mitt nya liv och mig själv. Det är den målbilden som gör att jag orkar nu. Som gör att jag hittar krafter som jag egentligen inte har. För att vi ska komma dit. Till lugnet, sorgen och vetskapen om att det nya livet är redo att levas."Tack och lov så visade sig det där nya livet leverera mer än jag ens kunde försöka föreställa mig <3
