Nu har jag varit i sommarstugan i tre dagar och märker hur jag börjar varva ner. Har varit lite vaksam på hur jag känner mig eftersom jag vet att den här hastiga inbromsningen kan dränera. Försöker att ge mig själv en mjuk landning efter den här jävla våren. Jag skriver jävla för att det kanske hjälper mig att förstå hur intensiv och jobbig den varit. Karriärens största uppdrag (som var väldigt roligt och utvecklande så det har inte bara varit tungt) som innebar att pendla till Malmö varje vecka i över två månader. Mycket annat jobb ovanpå det med förändringar, föreläsningar och så vidare. Plus annat som inte har med jobbet att göra. Det har varit mycket på alla håll samtidigt helt enkelt. På något märkligt sätt har jag ändå känt mig stark igenom de här tuffa månaderna, stark men rejält sliten i prick alla kanter och väldigt skör stundtals. Därför är jag nu vaksam med hur jag känner mig här i sommarstugan, vet ju att jag kan landa tryggt här. De första dagarna har jag bara varit. Ägnat mig åt Edith och gjort minsta lilla. Idag kändes det tungt att andas och ångesten var i kroppen. Då visste jag att det var dags att sträcka ut och lyfta något tungt så det gjorde jag. Försöker att lyssna in och prioritera så bra som möjligt mellan att lägga mig tidigt, be om att få sova lite till (så hänger Edith med mormor), röra på mig, vila och träna beroende på hur det känns dag för dag. Jag tänkte på det idag, att just det kan nog vara det snällaste man kan ge sig själv på semestern - att lyssna in och försöka fylla på där man känner att det fattas dag för dag.
