Mer än sju månader har gått sedan den där dagen då jag gick på visning spontant efter att ha sett det jag visste var mitt nya hem på Hemnet. Jag visste. Försökte bestämma mig för att skita i att gå på visningen men det var omöjligt. Trots ett pusslande så satte jag Edith i cykelsitsen, vi trängde oss förbi massan med spekulanter, var inne i knappa 5 minuter och jag visste: Det här är mitt nya hem. Det fanns aldrig någon tvekan, hjärtat visste direkt. Slås av att jag ändå försökte motarbeta det in i det sista. Tänkte alla negativa tankar. Målade upp problem. Fastnade i huvudet. Vände och vred på allt. Kan man egentligen köpa en lägenhet efter att knappt ha sett den ordentligt? Kan man kasta sig på första bästa? Kan man vara såhär spontan? Kan man lyssna på magkänslan när det gäller ett lägenhetsköp för flera miljoner? Borde jag inte hoppa av budgivningen nu? Spädde på det ytterligare genom att smsa en person som sa exakt det jag visste ”hur fan kan du ens fundera på att köpa en etta när du har barn”. Så mycket talade emot. Så lätt det hade varit att släppa det, inte svara när mäklaren ringde för att undersöka intresset och letat efter något annat, något ”bättre”. Men mitt nya hem var i den här lägenheten. Så jag gick emot alla påhittade problem, gjorde som jag alltid vill göra och lät magkänslan väga tyngst. Jag vann budgivningen. Har sällan varit så säker på något som när jag mötte mitt nya hem. Eller jo, det där var en sanning med modifikation. Man vet ju ofta, men vi lyssnar sällan på det vi vet. Läs även: » Fler berättelser från mitt liv
