Luften känns krispigare nu. Allt är lite behagligare då den där kvävande värmen försvunnit. I samma andetag som jag kan känna hösten i luften brukar känslan av nystart komma till mig. Känslan av att det är nu det nya året börjar, skolstarten och allt det där. Det finns inget sådant i mig nu. Jag känner mig matt och stundtals kraftlös. Inspirerad men samtidigt blockerad. Förstår att det är många rötter till detta. Att ha varit sjuk i Corona påverkar antagligen fortfarande. Många vittnar om hjärntrötthet, svackor och dränerande trötthet när jag frågar. Samtidigt så är det nu ett år sedan jag tog beslutet om skilsmässan. Årsdagar för sådant som påverkat ända in i märgen, och perioden runt dem, brukar ta kraft och påverka mer än man kanske förstår. Ett år som skild. Ett år som singel. Ett år som ensamstående mamma. Ett år av att lära känna livet på nytt. Samtidigt har vi alla gått igenom ett halvår med Covid-19 som påverkar oss på sätt vi säkert inte ens kan förstå nu - och det är inte över än. Oro för att någon man bryr sig om ska bli sjuk, oro för vilken värld vi kommer att se nu och framöver. Oro för hur ekonomi och jobb påverkar. Ett annat socialt liv, ensamhet, sorg, tristess, ekonomisk stress och allt det där som människor nu tampas med på olika sätt. Har fått intrycket av att jag inte är ensam om att sakna den vanliga höstkänslan nu. Att många känner sig trötta trots att vi nyss avslutat semestern. Vill påminna mig själv och er om att det är en speciell tid. Att ge sig själv omtanke är kanske viktigare än någonsin. ↓ Det här är ett inlägg från min instagram, följ gärna där med: @ptfia ↑
