Den senaste tiden har jag funderat på hur jag förändrats den senaste tiden. Jag har grunnat på om jag har blivit någon annan eller på något sätt ändrats på ett sätt som inte är på riktigt. Har jag ens förändrats eller handlar det om något annat? Jag uttrycker mig på ett annat sätt i mycket. I kläder. I stil. I grejer. I energi. Men så målade jag taket grönt och påmindes om att mitt gamla rum (eller det är mer en skrubb) hemma hos mamma och pappa är LILA väggar och tak med glitter på, efter att jag övertygade dem om att det var den perfekta idén för mitt tonårsrum. Så såg jag mammas plånbok som är min gamla som jag köpte i Portugal på en tjejresa, skrikigt cerise med glittrande detaljer, den matchade min skrikrosa mobil med lucka. Så hittade jag en bild på min klädstil när jag var yngre, höga knästrumpor, tajta och färgstarka kläder med enormt hår. Och något landade i mig. Jag har inte blivit någon annan den senaste tiden. Jag har inte tappat bort mig själv i allt det som varit jobbigt det här året. Jag har bara hittat tillbaka till något som jag skalat av och kanske tappat på vägen i vuxenlivet. Och det gör mig så förbannat glad när jag sitter här som snart 32 åring och dricker kaffe ur en gul björnkopp, har paljettbyxor en onsdag och testar att måla taket grönt trots att folk skriver i stora bokstäver på DM att jag borde låta bli för lägenheten blir osäljbar. Jag har inte gått tillbaka till ungdomen, men jag har hittat tillbaka till lekfullheten som alltid bott i mig. Och nu får den flöda. Att vara vuxen behöver inte betyda att ha tråkigt och det bär jag med mig, tätt intill.
