Igår hörde jag mig själv säga att jag behöver förändring, att jag söker den. Så är det verkligen, jag behöver den och mitt system kräver den. Har beskrivit tidigare hur jag inte riktigt accepterat eller förstått i hur stor utsträckning förändring är viktigt för mig och att jag många gånger dämpat och hållit tillbaka. Kanske trott att om man söker förändring måste det innebära att man flyr från något eller att det är något destruktivt som spökar. Det stämmer säkerligen för en del, men är jag ärlig mot mig själv så är det tvärtom. Att de destruktiva för min del ligger i att hindra, begränsa och förminska mina sidor som är ”mycket”, något jag ägnat mig åt hela mitt liv fram till för några år sedan. Idag vet jag att förändring är stimulans som är enormt viktigt för min glöd, inspiration och välmående. Utan den så slocknar något i mitt inre och jag blir blasé, tappar fart. Det kändes orimligt då, men med facit i hand så förstår jag varför jag mitt i en brinnande skilsmässa, tillfälligt sovandes på min systers soffa, med uppsagt kontor och samtidigt bestämmer mig för att säga upp alla fasta uppdrag - tryggheten - i jobbet och börja om även där. Det har tagit mig lång tid att landa i vem jag är och framförallt att acceptera och tillåta alla sidor. Hela livet har handlat om att motarbeta, anpassa och förminska delar i min personlighet. Är mer än tacksam för att allt jag fått utforska och lärt mig och det här är inte ett sätt att säga att jag är klar, det blir man förhoppningsvis aldrig, men vetskapen om att förändring är en del av min core vilar tryggt och gör enorm skillnad. Gudars, det här blev längre än tänkt. Skriver det här från mobilen spontant medan jag och Eddan tar en stödmacka, vi ska snart cykla till Linnéa och Liam för att käka pannkakor. Tack för att du läste ända hit! Känner du igen dig?
