Den här veckan har jag varit rätt arg. Irriterad och frustrerad. Det bubblar och jag går runt och pyser. För mig som alltid varit konflikträdd är det nästan befriande att låta ilska och irritation ta plats. Att inte känna att jag måste dölja den eller snabbt bli glad igen. Är fortfarande konflikträdd i en del situationer, eller kanske mer med vissa människor, men det har blivit hundra gånger bättre än det var. Märker hur nyttigt det är att ta in det här i föräldraskapet - att inte försöka släta över min egen eller Ediths ilska, gråt eller andra "fula" känslor. Min första instinkt är att distrahera när hon blir ledsen, det är så lätt att säga "men åh vad inte ledsen, titta där, har du sett den där" etc. Tror att det är rätt vanligt, ett inlärt beteende från när vi själva var barn. Jobbar istället med att få henne (och mig själv) att förstå att alla känslor är välkomna och lika viktiga. Att det är lika okej att vara ledsen, arg, neutral, osv som att vara glad. För det är ju det. Men det är så mycket lättare att vara "glad" än att stå för sitt dåliga humör eller ilska i ett samhälle som bygger på perfekta fasader där alla är happy clappy all the time.
