Så var det fredag igen! Lite så känns det. Veckan har gått fort och jag har inte riktigt haft koll på dagarna. Har känt mig stundtals trött och inte färdig när jag slutat jobba för dagen. Och har en inre stress som gör sig påmind. Det liksom skaver inombords - och det visade sig återigen att det även syns då jag tappat ännu mer hår, mer om det snart. Ska ge mig själv den här barnfria helgen till att fylla på. Precis som alla barnfria helger, för att de ska få någon slags mening och inte bara genomlidas så måste de ha en mening. Förra gången var det att ge min kropp allt den behöver i form av sömn, massage, träning, ensamtid osv. Nu blir det prick allt det där men även strikt fokus på att rensa och organisera de där lådorna som jag tjatat om. Saker behöver få en egen plats. Vill göra det så jag kan släppa det sen. Fan. En del av mig mår så bra och är frustrerad över att det är så mycket i mig som fortfarande bearbetar skilsmässan, det nya livet som ensamstående och allt som var förra året. Den delen av mig vill bara få vara klar, gå vidare och njuta av hur livet ser ut nu. Men den delen av mig som inte är där än bromsar upp. Det måste få ta tid. Börjar på riktigt inse att en skilsmässa - hur den är är och har varit - är ett trauma. Har ju läst det. Hört det. Fått det sagt till mig. Ändå har jag kanske inte riktigt tagit in det. Men det är ju sant. Och jag märker det i håravfall, tröttheten, de olika känslorna, periodvis sämre hy och allt det där. Trots att det var mitt initiativ så är det en process att ta sig igenom. Tankar och fyller på med Ediths närhet så mycket jag kan när hon är hemma. Tankar och fyller på mig själv så mycket jag kan när hon inte är det. Påminner mig själv om att det kommer att komma en dag då jag är där den där ena delen av mig redan vill vara. Det har snart gått ett halvår sedan beslutet togs. Tid behövs. Läs även: » Ord rakt ur hjärtat: 2019, du prövade mig så jävla hårt
