Något har pockat på min uppmärksamhet den senaste tiden. Det faktum att jag nu bott själv i snart åtta månader. Att det redan har gått så lång tid i mitt egna hem. Det här är ju första gången i mitt liv som jag bor själv. Efter studenten flyttade jag hemifrån till min värdfamilj i USA. Kom hem och mellanlandade i mitt flickrum i några månader innan jag flyttade till Oslo för att bo i kollektiv tillsammans med tre kompisar. Flyttade därifrån till Stockholm där jag hade roomie. Sedan flyttade jag och min exman ihop och levde tillsammans i tio år. Jag har alltid bott tillsammans med andra. Aldrig själv. Nu bor jag ju såklart tillsammans med min dotter, på halvtid, men ni förstår vad jag menar. Det här är mitt första egna boende och första gången jag bor själv. Inte en endaste gång har jag känt mig ensam eller otrygg. Jag trivs och njuter ända in i märgen. Vad gott det gör mig. Vad jag behöver det här. Det är speciellt att få ha sitt eget. Med det kommer tankar om att man kanske flyttar ihop för snabbt i nya relationer. Att bo ihop-normen är så stark att ingen ifrågasätter den. En del av mig vet att jag kommer att förespråka särbo länge i en eventuell ny relation. En annan del av mig fantiserar om att bo i kollektiv igen när jag blir äldre. Jag tänker också att är det ett enda råd jag skulle ge Edith så är det just att bo själv, att ge sig själv det utrymmet. Jag tror vi växer av det. Vet att jag växer av det här. Läs även: → En jävla skitdag på ren svenska, förlåt för svordom men behöver den.
