Igår fyllde jag 33 år. Vaknade med en tudelad känsla. Upplyft över att vakna tidigt för en morgonpromenad med solen som fullständigt tog över mitt hem. Sorgsen över att vakna till ännu en födelsedag utan mitt barn vid min sida. Promenerade runt sjön och pratade högt med mig själv. Gör det ofta, nu för tiden. Förr hade en halvtimmes eller timmes promenad utan något att lyssna på i öronen varit fullständigt otänkbart. Nu njuter jag och väljer det. Behöver de där promenaderna då jag går och pratar med mig själv. De är en ventil som gör all skillnad. Kom hem och drack starkt kaffe. Kände att livet är oerhört fint. Känner stor tacksamhet över så oerhört mycket. Platsen jag är på inombords är trygg, det gör all skillnad. Fick ett klipp från en vän som spelade en låt för mig och grät en skvätt pga är så glad för hennes skull, där hon är nu. Hämtade Edith på förskolan och hon ropade grattis på födelsedagen över hela gården och hämtade paket och kort som väntade i hennes lilla ryggsäck. Hennes hand i min. Bestämde imorse att det här är sista födelsedagen jag vaknar upp till själv, herregud så onödigt att servera sitt eget födelsedagskaffe när någon annan gullis kan göra det. Så från och med nästa år så ser jag till att ha sällskap. Om inte Edith är hos mig så får någon vän eller kanske någon eventuell framtida mansperson göra det. Eller så sover jag hos syrran och Liam. Ser redan fram emot min nya tradition. 33 år. Känslan jag bar hela dagen var: Hur kan jag vara så ung, jag redan fått uppleva så mycket och det är Så Mycket Liv Kvar Att Leva. Det är förbannat fint att få känna sig ung och klok på en trygg plats inombords med massor av liv som är redo att upplevas. Har pirr i magen när jag skriver detta. Livet ändå. Fint! Tack!