Den senaste veckan har något skavt i mig i perioder. Har inte alls kunnat ringa in vad det beror på vilket irriterat mig. Men så igår fick jag en ledtråd under en diskussion om att trivas på jobbet och om man har ett jobb som man känner är ett "kneg" eller att man ser jobbet som en del av sin livsstil, eller något där i mellan. Jag blev påmind om hur lyxigt det är att trivas på sitt jobb, att jag inte alltid gjort det och att det är så fruktansvärt ofattbart lyxigt att jag får ha det jobb jag gör och jobba på det sätt jag gör. Så läste jag det HÄR inlägget hos Forni och kände igen mig. Precis som hon beskriver det så har jag nått en punkt där jag mår bra (ta i trä) i kärnan. Vågar nästan inte skriva detta av rädsla för att det drastiskt ska ändras. Jag trivs med min vardag, jag älskar mitt jobb som bjuder på utmaningar och roliga uppgifter. Jag är så kär i min man och älskar att dela mitt liv med just honom. Jag mår äntligen, äntligen bra i grund och botten även om det såklart kommer dåliga dagar, ångest, nedstämdhet och sådant som hör livet till. Men för första gången på väldigt många år, kanske någonsin så är mitt grundläggande mående att jag mår bra. Jag trivs och känner en trygghet i mig själv på ett nytt sätt. Det finns såklart alltid saker som behöver redas ut, förändras och lära sig men just att grunden är trygg och glad är nytt för mig. Och nu insåg jag det: Jag har glömt att vara tacksam! Och när jag glömmer att påminna mig själv om att aktivt formulera tacksamhet över det jag har, påminna mig om det som varit, hur mycket jag kämpat för att komma hit och att jag aldrig aldrig får, eller vill, ta något för givet - då skaver det. Då blir jag neutral och lite dränerad. Jag är så tacksam för så mycket. Och jag behöver påminna mig själv om det ofta för att må bra i det jag gör. Allt får ett helt annat värde när jag har vett att uppskatta det jag har och får. Vad är ni tacksamma för just idag?
