Jag skrev rubriken. Läser den. Läser igen. Skriver ner den igen. Jag har alltså tappat hälften av mitt hår på några veckor. Detta upptäckte jag och min frisör Emelie när jag var hos hennes precis innan jul. Halva håret var borta. Det märkliga är att bara gången innan, alltså knappt två månader innan, så reagerade vi på att håret blivit så tjockt i topparna. Jag har sådant hår som aldrig verkar bli långt. Det tunnar ur strax nedanför axlarna. Men det senaste året så har det ändå blivit bättre. Tills den här gången då det är som att halva håret har lossnat på några veckor. På huvudet frodas det och växer sig starkt och tjockt, men från runt öronen och bakhuvudet har det halverats. Först trodde jag att det berodde på att jag använt plattång till att böja till håret, vilket jag inte brukar men Emelie kunde varken se en kluven hårtopp eller värmeskador. Det har bara lämnat huvudet så att säga. Gått av. Och jag blev både förskräckt och fascinerad. Min flummiga sida ser det som helt naturligt. Min kropp ömsar skinn. Efter allt som var förra året så är det inte konstigt. Dels den inre stress och press som funnits med mig så länge och dels symboliskt. Har även märkt att mina smaklökar känns annorlunda, på ett positivt sätt. Plus tröttheten som jag återkommer till. Vi får fan inte underskatta vad olika händelser i livet gör med en och hur kraftigt vi påverkas av det. En skilsmässa behöver få ta sin tid och innehåller så många olika faser, både känslomässigt, fysiskt och allt. Det är en jävla käftsmäll. Det måste få kännas. Det måste få ta tid. Det måste få ta tid. Nu tappar jag alltså håret. Läs även: Ord rakt ur hjärtat: 2019, du prövade mig så jävla hårt.
