Bläddrade bak i arkivet och hittade bilden ovan med den här texten (klicka för att läsa). Tittar på bilden igen. Läser texten igen. Så slår det mig hårt, som jag saknar henne. Jag vet precis hur hon där känns, hur jag mår inuti när blicken glittrar och lekfullheten finns nära. Den delen av mig som hon på bilden representerar är egentligen så dominant i mig och framförallt, det är där jag behöver vara för att känna mig hel i mig själv. Det var dock längesedan jag var där, inuti på det sättet. Livet har krävt annorlunda. Situationer har tärt. Jag har behövt finnas där för andra på ett sätt som gjort att jag stundtals mattats av, för mycket stora saker har hänt de senaste åren. Jag vet att hon fortfarande finns där och att den där delen av mig är lika självklar som allt annat. Det viktigaste jag kan göra för mig själv 2025 är att börja rikta tillbaka fokus på mitt eget välmående så mattheten släpper och glittret inuti hittar tillbaka. Som avslutning på inlägget skrev jag "Att livet ändras. Att livet svänger när vi minst anar det. Att livet ruskar om oss när vi tror att vi listat ut allt. Att det så gott som aldrig blir som vi tänkt och att vi växer med det" - och är det något jag skriver under på ännu en gång så är det exakt det. Inget blir som vi tänkt och vi växer med det ... de senaste åren har bara varit lite väl extrema i den frågan. Det var fint att påminnas om glittret. Behövde det <3 Läs även: En text jag skrev för några år sedan!
