Läser era kommentarer på inlägget om "att sakna glittret" (klicka här för att läsa). Om att sakna en del av sig själv eller känna att man är lite för långt ifrån där man vill vara inuti. Tänker att det är naturligt att ibland behöva ta ett omtag för att hitta tillbaka till sin grundkärna. Vi kan inte styra vad livet kräver av oss, men vi kan hjälpa oss själva när livet kräver för mycket samtidigt - eller som jag brukar säga på mina föreläsningar:"När livet kräver mer av dig behöver du kräva mindre av dig själv".Att vara sitt bästa jag är inte en hållplats man kommer till och sedan kan checka av. Det kräver förutsättningar och ett aktivt arbete och när det blir för mycket som kräver ens närvaro, fokus, tid, engagemang och känslor på samma gång så är det inte konstigt att man kan känna att den där hållplatsen till ens innersta bästa jag är en bit bort. I allt det här behöver man visa sig själv omtanke och inse att allt fortfarande finns inom en, det är bara vissa lager som behöver borras igenom för att släppa fram ljuset igen, beroende på vad man gått igenom. Oavsett vad, glittret finns alltid kvar inom dig. Även när du känner att det är avlägset <3 Läs även: Jag saknar henne!
