Orden ”smått ofattbart” kommer till mig. Kanske för att det är smått ofattbart hur mycket mitt liv ändrats de senaste tre åren, fyra åren. För fyra år sedan anställde jag min projektledare Elin. Strax efter åkte jag på en jobbresa där jag träffade en kvinna som över en lunch berättade om sin kamp för att få barn. Det påverkade mig så starkt att jag, som var nygift och i en relation sedan sju år tillbaka där vi sedan länge uttalat att vi ville ha barn, åkte hem till min man med frågan ”vad väntar vi på”. Ingenting visade det sig och jag blev gravid vid första identifierade ägglossningen. De kommande två åren förändrade allt. Kanske förändrades jag i grunden, kanske hittade jag mig själv. Jag välkomnade vår dotter med en stark känsla av att ha fått Mitt Barn. Jag jobbade med en bebis vid bröstet. Nattade, ammade, var chef, kollega och fylld av otillräcklighetskänslor. Körde på. Försökte få ihop allt utan att dra särskilt många djupa andetag. I farten reste jag till Kanada för att hälsa på min lillasyster, med Edith i bärsele. Hade uppdrag som träningsinstruktör på träningsresor, med Edith i bärsele. Flög ner till Malmö för att föreläsa, ammade på golvet i herrarnas omklädningsrum. Allt gick av bara farten. Efter ett halvår landade jag litegrann, slutkörd. Fick uppdrag som programledare för SVT. Slutade amma, klev ur bebisbubblan. Började lämna på förskolan. Hittade träningen. Hittade mer kontakt med kroppen. Vi flyttade till större lägenhet. Började pendla till Malmö för att spela in TV-program. Fick andrum efter de intensiva åren med graviditet, bebis och jobb. Hade en ledig dag mellan två inspelningsdagar, min första lediga dag på evigheter. Fick panik. Ångesten sköljde över totalt. Dränerade. Famlade. Livet fortsatte. Ett halvår senare, skilsmässa. Flyttade igen, till eget den här gången. Blev singel för första gången sedan tjugoårsåldern. Ett nytt liv började, igen. Sörjde. Bearbetade. Processade. Nu sitter jag här, snart två år sedan det nya livet började. Smått ofattbart att det redan gått två år. Smått ofattbart att det blev just precis såhär. Ofattbart och samtidigt självklart. Läs även: Om jag måste välja ett enda ord som gör skillnad
