Det snöar blomblad utanför fönstret och barnens lek hörs genom den öppna balkongdörren. Stolens ryggstöd känns ovanligt hårt mot skulderbladen. Inuti är det lugnt. Läkning pågår heter min livsfas nu. Det var så befriande när jag förstod att det är där jag är, och behöver vara. Allt som är jag behöver det som är extra mjukt och omtänksamt ett tag. Livet prövar en hårt i vissa kapitel och mitt senaste har varit, mycket. Länge. I det som kommer efteråt är det snällaste man kan göra att ge sig själv utrymme. Att återhämta. Balansera. Fylla upp. Läka om man så vill. Så jag sänker tempot inuti och ökar det som stärker. Boar in mig när det behövs och laddar i solen, i sömnen, i skratten. Läs även: Livet ändras igen och igen
