Nej hörni, vad glad jag känner mig! De senaste dagarna har jag börjat hitta tillbaka till någon slags grundglädje, något som egentligen bor i mig men som saknats länge. Eller saknats, den har väl mer fått sig en törn. Det var inte längesedan som jag gick runt i ett töcken av sorg. Människor som inte känner mig kommenterade att mina ögon såg sorgsna ut. Jag såg det själv. Ögonen berättar alltid så mycket. Brukar tänka på det, att när vi frågar någon hur de mår så behöver vi stanna upp och kanske lyssna mindre på orden i svaret och se mer i ögonen. Kanske fråga igen - är det verkligen bra som du säger. Hur är det med dig. Och som jag skrev tidigare, min blick är annorlunda. Känslan i mitt inre är lättare. Gladare. Och när man mått dåligt och varit ledsen länge, som hela det här förbannade året, så blir den här nya glädjen som först kommer trevande, sedan sipprande, och liksom omfamnar en. Plötsligt så bubblar det i kroppen. Plötsligt så kommer jag på mig själv med att gå runt och mysa i olika situationer. Ler så hjärtat sväller när Edith utbrister "mamma förlåt för att jag stod på din strumpa". Känner mig len inombords. Som att trasslet inuti äntligen fått lite balsam i topparna. Som när en kropp, utan att riktigt veta det längtar efter en kram, äntligen får en. Som när man vaknar utvilad efter för många nätter med för få timmar. Och jag njuter av varenda stråk av glädje. Möter min blick i spegeln och axlarna sjunker en bit till när blicken jag möter inte längre är tyngd på samma sätt. Det kommer en dag då livet känns snällt igen. En mening som betyder allt.
