→ Ett av mina värsta komplex var att jag hade för långa armar. Mätte dem och blev helt förtvivlad över hur extremt långa de var (de är helt vanliga men i mitt huvud hade jag gorillaarmar). Mådde dåligt lver det här i flera år. → Ett annat var att jag inte vågade ha uppsatt hår pga min fruktansvärda profil. Hatade hur jag såg ut från sidan. Ful. Ful. Ful. → Om jag ska ranka något som mitt värsta komplex någonsin så är det nog min längd. Var alltid längre än alla. Längst. Min bästis i högstadiet var typ 152. Jag är 178. Min rumpa var precis i hennes svank när vi stod rygg mot rygg. Jag var så avundsjuk. Hon var liten, kort och feminin. Killarna var alltid längre och fick böja sig när de kysste henne. Ingen kille böjde sig när de kysste mig, om någon ens skulle vilja kyssa det alldeles för långa skåpet som var jag. → Hatade min längd. Vågade inte ha klackar. Gick alltid nedanför trottoaren när jag gick bredvid mina pojkvänner för att se liten ut. Fick världens sämsta hållning eftersom jag försökte göra mig kortare än jag är. → Ett annat komplex som påverkade mig djupt var det faktum att jag kom in i puberteten så sent. Fick mens först som 15 åring. 15!! Och brösten var så små. Och min kropp var så smal och tunn och benig och platt. Folk kallade mig plankan öppet. Ingenting på min kropp var fylligt och feminint. Allt var platt och okvinnligt. Hatade.
