Det har hänt något med mig sedan vi flyttade hit. Att vara så nära naturen påverkar mig på ett sätt jag misstänkte men ändå inte riktigt var beredd på. Allt jag vill är att vara här ute i skärgården. Känna jorden mellan fingrarna. Blicka ut över havet. Betrakta. Min själ grundas. Storslagna drömmar har mist sin glans och byts långsamt ut mot drömmen om stillhet och närhet. Tackar nej till det extroverta och vänder blicken inåt, vad vill jag nu. Vilken riktning finns inuti. Hur ser längtan ut. Känner tacksamhet för det som tagit mig hit, allt jag fått uppleva och allt som kommer någonstans där framme. Just nu spelar det mindre roll vad det är och hur det uttrycker sig. Solen känns varm och kaffet är klart. En stund i taget. <3 Läs även: Om att våga vara sliten
