Ja hörni. Jag har ju nämnt det jag kallat för "livskris" innan. Utan att säga för mycket om det så är jag i ett virrvarr av tankar och känslor. Känner uppgivenhet och allmän förvirring kring vart jag ska landa. Är lite osams med mig själv för att jag börjar inse att jag på ett sätt fastnat i gamla mönster och glömt att lyssna inåt. Livet var liksom stöpt i en form så jag har bara gjort - utan att reflektera så mycket. Också för att ett liv med småbarn och eget företag inte lämnar mycket utrymme för just reflektion. Men alla dagar i Malmö gav just det och något som bubblat inom mig länge gick inte längre att trycka bort. Det var tvunget att komma upp till ytan. Nu försöker jag att reda ut och samtidigt bara vara i det här. Se vad som kommer när tiden får gå, få perspektiv. Min största lärdom av livet hittills? Det går inte att boxa in livet och när du tror att du bestämt hur det ska vara så kommer saker att hända så det blir något helt annat, det är för att vi inte ska glömma att leva. Vi får inte glömma att leva.
